Josua – folket glömde bort Jeriko

Josua – folket glömde bort Jeriko

Jag läser just nu igenom Josuas bok i bibeln. För tillfället är jag på de där delarna som de flesta tycker är lite halvtråkiga; där Josua fördelar landet mellan Israels tolv stammar. Men det här gången lade jag märke till några saker som jag inte gjort innan. Vilket gjorde att det blev ganska spännande.
 
Det finns mycket vi kan lära oss här. Hittills har jag läst fem gånger, att det står att Israel inte fördrev alla främmande folk från de områdena de intog (Jos 13:13, Jos 15:63, Jos 16:10, Jos 17:12-13; Jos 17:16-18). Detta kanske inte låter som ett stort problem. Men det kommer det visa sig vara längre fram i Israels historia när de börjar tillbe dessa folks avgudar.
 
Det verkar som om huvudproblemet här är att de inte helt förtröstar på Gud. Så här står det i Jos 17:16:
 
Men Josefs barn sade: ”Bergsbygden är inte tillräcklig för oss. Och alla kananeer som bor på slätten har vagnar av järn, både de som bor i Bet-Shan med underlydande orter och de som bor på Jisreelslätten.”
 
Här ser vi ett uns av oro hos Israels folk. Varför? För att deras fiender hade vagnar av järn.
 
Men vänta lite nu… hade de redan glömt vad som hände i Jeriko? Jeriko var en befäst stad med höga murar. Men spelade det någon roll när Gud faktiskt var med dom? Nej, murarna föll som om de vore gjorda av papper. Och det var inte genom Israels barns egna kraft. Det som gjorde skillnaden var att Gud var med dom. Vad kan då några vagnar av järn göra mot Israel om Gud är på deras sida?
 
Vi kan ju klandra Israel för deras otro, men hur är det med oss? Tror vi verkligen på att Gud är med oss. I vardagen? I allt vi gör? När vi möter svårigheter? Eller skulle vi leva på ett annorlunda sätt då?
 
Jesus säger att han är med oss alla dagar intill tidens ände. I Hebreerbrevet står det att Gud aldrig kommer att lämna oss eller överge oss. Men ibland lever vi som om vi mötte alla livets svårigheter utan Gud. Vi måste lära oss att komma ihåg det faktum att Gud är med oss; att Gud är på vår sida. Därför har vi inget att frukta, vad som än komma skall. För livet kommer att bjuda på både det ena och det andra. Det kommer att kännas tungt ibland. Kanske kommer någon du älskar att dö. Kanske får du ett tråkigt besked. Kanske känns allt meningslöst.
 
Men låt mig påminna dig om en sak. Livet är inte hopplöst, för Gud vår far håller oss i sin hand och han har en framtid för oss. Han vill ge oss nytt mod mitt i kamp och ny glädje mitt i sorg. Han är den enda, som kan ge livet sann mening.
 
Det vi behöver lära oss om och om igen, är en enkel förtröstan på Honom. Vi behöver lägga allt i hans händer och lita på att han leder oss. Det är så lätt att blicka på alla problem vi kan se, allt som verkar omöjligt eller hopplöst; men då gör vi precis som Israeliterna gjorde. De kollade på hur starka och farliga deras fiender var, med sina robusta järnvagnar. Då missar vi hela poängen, vi behöver lyfta blicken och se på vår Gud.
 
I psalm 23 står det att han ska duka ett bord för oss i våra fienders åsyn. Så oavsett hur farliga våra fiender kan tänkas vara, så kan vi mitt i känslan av att känna oss omringade, få åtnjuta Guds nåd och närvaro. Kom ihåg, Gud är med oss, oavsett hur det känns. Vi behöver bli mer medvetna om det, så att vi inte möter livets svårigheter utan kraft. I alla omständigheter, var vi än befinner oss, eller hur det än känns, så får vi inte glömma att söka honom, att be till honom och tacka honom. Han är värd allt vårt lov!
 
Bless!!
 
/Lucas
 
 
Stäng meny