Frimodighet

Frimodighet

Vad är det vi bygger vår frimodighet på? Varför kan vi komma inför Gud utan skam och utan rädsla för att bli dömda eller straffade?

Är det vad vi gör? Att vi ber, läser bibeln, ger tionde, gör goda gärningar? Svaret är nej.

Men det betyder inte att det är dåliga saker som jag just nämnde. Det är bara det att ingen av dessa saker är det som gör att vi kan vara frimodiga inför Gud. Bibeln säger att när kärleken har nått sitt mål i oss kan vi till och med vara frimodiga på domens dag (1 Joh 4:17). Alltså den dagen då Gud ska döma världen; den dagen som alla människor ska stå till svars inför Gud för sina liv.

Så vad grundar sig denna frimodighet på?

I honom och genom tron på honom kan vi frimodigt och med tillförsikt träda fram inför Gud. (Ef 3:12)

I hebreerbrevet uppmanas vi att ”…frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.” Författaren förklarar att vi kan göra det för att vi har en så stor överstepräst; en som har stigit upp genom himlarna; en som blivit frestad i allt men utan att synda; en som till och med har medlidande med oss. Vår överstepräst är Jesus Kristus. (Heb 4:14-16)

Jesus är även den som genom sitt blod har öppnat vägen för oss till Fadern. Detta gjorde så att vi med frimodighet kan gå in i det allra heligaste. Det allra heligaste var den innersta delen av templet. Dit fick ingen gå förutom översteprästen; och detta fick bara göras en gång per år på den stora försoningsdagen. (Heb 10:19-20)

Det allra heligaste representerar den intima gemenskapen med Gud. Vid ingången till det allra heligaste fanns ett enormt tygskynke, förlåten. Förlåten täckte hela ingången till det allra heligaste; man var alltså tvungen att komma förbi förlåten för att komma in i det allra heligaste. Detta var en bild på att gemenskapen med Gud var bruten; det fanns ett hinder, synden. Synden låg som ett moln mellan människan och Gud och när de offrade fick de förlåtelse för sina synder. Men hur mycket de än offrade kunde det inte utplåna synden på riktigt. Det enda det gjorde var att överskyla den. (Heb 10:1-4)

Men när Jesus dog för oss på korset, revs förlåten mitt itu, uppifrån och ner (Matt 27:50-51). Synden som hindrade oss från den intima gemenskapen med Gud blev inte längre överskyld, utan riven mitt itu; utplånad (Heb 9:26). När Jesu kropp blev sargad och han led i vårt ställe, bröts också syndens makt. Vägen öppnades nu för en personlig relation med Fadern, en gemenskap som överträffar allt annat.

Jesus var det perfekta syndoffret (Heb 10:10-14). Syndfri, och mer än bara människa, Gud själv i mänsklig gestalt. Gud själv, tog alltså straffet för synden på sina egna axlar för att ge oss frid med sig själv.

I detta grundar sig vår frimodighet: att Gud själv var villig att bli som en av oss för att dö en fruktansvärd död som vi förtjänade, så att han kunde ge oss den största gåvan som mänskligheten någonsin har skådat: frälsningen och rättfärdighetens gåva.

Vi kan alltså vara frimodiga på grund av Jesu död och uppståndelse. Vi kan vara frimodiga för att Gud har bevisat hur mycket han älskar oss.

Ty om vi, medan vi var Guds fiender, blev försonade med Gud genom hans sons död, hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom hans liv, när vi nu är försonade. (Rom 5:10)

Lucas

Stäng meny